En saknad

När allt kommer omkring finns det alltid något man saknar när man är hemifrån. Om det är personer, mat, prylar eller annat, det är högst individuellt. Det varierar förstås också, från en tidpunkt till en annan. Vissa dagar längtar man hem till vällagad husmanskost, andra dagar till en simpel sak som sin säng.

Jag saknar min bil. Oväntat och inte för de mest självklara skälen. Jag saknar inte själva bilen i sig, utan för vad den tillät mig att göra. Jag saknar inte heller bilen för att den tog mig från punkt A till punkt B, eller för att den höll mig varm när vinden och kylan var bitande kall. Utan enkom för ensamheten den innefattade och hur det i sin tur kunde betyda avkoppling och ett tillfälle för reflektion.

Vad tillät fyra slutna dörrar mig göra? Jag skall inte ställa mig och dribbla på mållinjen utan jag säger det direkt: i bilen sjöng jag. Mer eller mindre och enkelt räknat så utgör det första och sista stället jag sjunger på. I bilen kunde jag vara Pavarotti eller en huvudslängande rockare, gränserna var obefintliga och min repertoar bred. I min nuvarande livssituation äger jag ingen bil, eller något liknande som tillåter mig att gasta och vråla som en vilt förälskad tonåringstjej på en Backstreetboys-koncert.

Det blir till att leta upp förfester med Singstar och släppa ut det i små doser. Sannolikheten att jag hittar någon är dock oroväckande liten. Det kanske är för det bästa. Ge och ta. Ge och ta.