En vädergud på tvären

Jag har precis avslutat ett två timmar långt innebandypass och sitter nu i bilen. Några ensamma svetdroppar letar sig ner från håret. Jag tror att det är något fel på mina svettkörtlar, de är synnerligen överambitiösa. De har svårt att reglera sig, för dem tycks det bara finnas ett läge, vilket är överprestation. En bra inställning, förvisso, men knappast önskvärt. Friskhetstecken eller inte.

Utanför bedriver naturen en storm, fast modell liten. Som ett smakprov på vad som kan hända. En slags varning eller straff. Någon har gjort väderguden förbannad, för det regnar kopiösa mängder. Vindrutetorkarna glider upp och ned och sveper bort mängder med regndroppar. De arbetar i en hiskelig hastighet. Jag blir rädd att de ska nöta ner glasrutan så att regnet obehindrat kan välla in. Jag undrar hastigt vem det är som lyckats trampa på så många spindlar så att väderguden blivit såpass upprörd.

Vinden är inte lika upprörd. Den hänger mest med för att visa sin lojalitet gentemot regnet, men den rycker och sliter i bilen med sina kastvindar. Får den att vingla till på körbanan och försvårar körningen ytterligare. Det slår mig att det måste se ut som om ett fyllo sitter bakom ratten.

Även om jag snart är hemma och att jag faktiskt - för tillfället - befinner mig utom räckhåll för regnet, kylan och vinden så är det svårt att hålla tillbaka en önskan om att bege sig till ett land solen inte glömt, ljuset inte förkastat och som värmen inte ignorerar. Och då slår det mig plötsligt, jag reser faktiskt till Italien om tre dagar. Det är en underbar insikt och den kom som en blixt från himlen.

Jag sneglar belåtet upp mot den mörka himlen, nöjd över att jag återigen lämnar ett regnigt Sverige mot ett betydligt torrare Italien.