Olyckan i hälarna

Jag sätter på helljuset men måste släcka det direkt, en bil dyker upp över krönet. Bilen rullar vidare och jag gäspar matt. Klockan är elva och jag har precis slutat jobba, det är fredag.
Utanför är det odrägligt väder, blött och trist. Vädret befinner sig i en melankolisk fas, och den är envis som synden, vägrar släppa taget.

När jag kommit uppför krönet ser jag ljus blinka en bit framför. Blåa ljus - från poliser, ambulanser och varningsbilar. Jag tror att ytterligare en räddningsbil fanns på plats, men jag vill inte riskera att fara med osanning, så jag avstår från vidare spekulationer. När allt kommer omkring är det oväsentligt.

Hursomhelst, det blinkar vilt och mina ögon överrumplas av det hastiga ljusspelet.
Jag blinkar höger och svänger av på avfarten och spanar intensivt för att få klarhet över vad som hänt. En slags morbid nyfikenhet infinner sig och ögonen registrerar allt de kommer över. Jag räknar till en bil och utgår ifrån att det handlar om en singelolycka. Noterar att jag inte känner igen bilen och andas ut, en aning lättad. Det slår mig att den aktuella olycksplatsen är ett stenkast ifrån olyckan som inträffade för två dagar sedan.

Jag fortsätter färden hem, fast i ett betydligt lugnare tempo. Funderar kring hur olyckorna sprider ut sig. På bara tre dagar har jag upplevt tre olyckor, varav två idag. En oönskad trend, på alla sätt. Med uppriktig förhoppning så önskar jag att alla klarade sig.

Med ett tungt huvud säger jag godnatt. Tankarna rör sig inte längre obehindrat fram, ett snårigt lanskap har vuxit fram och stoppar även de tappraste av tankar. Det är dags att göra kväll.