"Intebandy"

Min mobil vibrerar till och en högljudd signal bryter tystnaden i rummet. Ett nytt sms har letat sig ner i inkorgen. Det är ett nytt nummer, jag känner inte igen det. Jag öppnar det, nyfiken på vem det är och vad den vill.

Jag läser igenom meddelandet, stannar upp och mitt ansikte blir uttryckslöst. Sen skakar jag lätt på huvudet och ser gropen växa sig större och större. (se föregående inlägg). Jag tittar ner, egendomligt lockad att själv ramla ned. Längst nere i gropen ser jag ett par människor. Det ser ut som om de väntar på något. Det är något märkligt med dem, något kusligt bekant, men jag vet inte varför. Jag ser dem inte riktigt, det är för mörkt.

Jag bestämmer mig för att gå närmare dem, närmare gropen. Jag måste se vad det är med dem. Nyfikenheten har tagit över och driver mig framåt, ivrig att få svar på sina ständiga frågor.

När jag är vid kanten lägger jag mig ned försiktigt och kisar ansträngt. Jag ser något blinka. Det är som små skyltar, fast på deras kläder. Jag för blicken uppåt och ryggar automatisk till, skräckslagen. Personerna där nere förstår vad som nyss hänt och börjar springa mot mig. Jag reser mig snabbt upp och pustar ut. Jag börjar gå bakåt men tappar fästet och snubblar. Jag flyger framåt, mot gropen. I luften så vrider jag huvudet och ser min mobil ligga på golvet, uppfälld, med det nya sms:et som fyller skärmen.

Jag landar med en duns och jag ligger orörlig en stund. Efter ett tag samlar jag mod och öppnar ögonen. Jag ser de där ansiktena igen. Mig själv. Som kloner. Och på sina tröjor har dem en text som blinkar. Jag flyttar blicken försiktigt nedåt för att läsa vad det står. På klon 1, läser jag: "Bitterhet är en dygd", och på klon 2, står det "Ironi är livets krydda".