Varje gång blir det såhär. Varje gång. Förr eller senare. Ofelbart.
Nu sitter jag här, tomhänt. Med snopen min, en oförstående blick. Allt gick så snabbt, jag hann knappt med. Man blir lurad på mållinjen, det är avskyvärt. Man tror man har vinsten säkrad, men vips! så ler gud mot motståndaren och de välsignas av all världens tur och loppet är kört. Just då känns det som om Gud, eller någon som styr mitt spelöde, står ovanför och trallar "NananaNana" med retsam blick.
En djupt rotad frustration ligger och sjuder vid ytan nu. Snart rinner bägaren över och jag förvandlas till en korsning mellan Taz och Hulken. Åtminstone så känns det så. Lugnar jag inte ner mig snart kommer jag vara tvungen att få utlopp för de destruktiva känslorna jag bär på.
Om några timmar skall innebandyklubban fram, det är ett utmärkt tillfälle till att låta lite aggression sippra ut. Helst mycket. Men fram till dess måste jag sysselsätta mig med något som planterar glada tankar i huvudet. Scrubs på spanska? Ett föredömligt alternativ.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar