Det susar lätt i träden omkring, inte kyligt alls, mer mjukt. Det är Italiensk vind, jag vet inte om den har lärt sig vara lika burdus, kall och vedervärdig som en skandinavisk vind. Genom trädens lövverk letar sig solen igenom och träffar hela min person. Det är ljuvligt och jag är tvungen att ta av mig jackan. Jag funderar på att ta av mig tröjan också, men jag behåller den på.
Jag sitter i en park, närmare bestämt på en grön och ganska stel bänk. Några föräldrar leker med sina barn på de utplacerade lekplatserna, några upptagna hundägare lunkar förbi med hunden i släptåg. Utöver det är jag ensam. Jag undrar om lokalinvånarna tror att jag är en av dem, en italienare, en infödd. Jag har mitt kollegieblock framme och pennan flyger fram över bladen pö om pö. Jag rabblar spanska glosor och försöker memorera dem.
Understundom sluter jag kollegieblocket och låter tankarna vandra fritt. Situationen bjuder in till det. Mestadels jämför jag tillvaron i Sverige mot tillvaron i Italien, och kommer föga förvånande fram till att jag föredrar Italiens sol och frihet mot jobb och regn i Sverige.
Det går en timme och barnfamiljerna byts ut mot andra, men jag sitter kvar. Jag hör ett avlägset rop, inbillar mig att det låter som mitt namn. Tittar runtomkring, får syn på ett dussin vinkande händer i andra änden av parken. Flocken har anlänt, dags för utspisning av lunch.
Jag plockar lugnt och metodiskt ner blocket och pennan i min medtagna påse och börjar sakta gå mot min släkt och familj. Funderar över vad det blir till lunch, en ivrig förhoppning väcks till liv inom mig. Snälla låt mig få sätta tänderna i en fyllig och krämig pizza.
Jag går lugnt men målmedvetet och jag märker det inte själv, men min mun är halvöppen och nedför min underläpp rinner det saliv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar