Jag vaknar med en begynnande huvudvärk. Den växer sig starkare ju mer vaken jag blir och i samband med mina rörelser. Men det är nästan underförstått. Fast jag är inte beklagansfull och inte heller ångerfull. I huvudet cirkulerar inga "I´m never drinking again" tankar. Istället infinner sig ett lugn och jag upplever en tillfredställelse över mitt tillstånd. Jag beslutar redan då att jag skall ta det lugnt och varligt idag. Lägga mig på sängen och titta på teve, avslappnad och fullkomligt oberörd över att jag inte gör något vettigt av dagen.
Det är en trivsam känsla att slippa stressen över att behöva göra något av dagen. Den gamle parollen "Carpe diem" biter inte en dag som denna. Jag inser att jag har saknat denna känslan, finner det synd att jag upplever den med grumliga eftersmaker av sprit; jaegermeister och mojitosmak är de som dominerar. Bieffekter man gärna skulle klara sig utan.
Jag grundar lite över min inre stress över att göra något vettigt av varje dag. Jag sitter och bollar fram och tillbaka, leker med lite teorier och kommer fram till några med god trovärdighet. Förmodligen spelar lumpen en avgjort stor roll, och min ålder.
Hursomhelst och i alla händelser ligger det en samling Scrubsboxar som väntar på att bli spelade. De är otåliga, det är inget man skall ställa sig likgiltig inför.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar