En dag i moll

När jag står och krånglar på mig mina jeans kommer min far ner till mig och säger lite besvärat att jag är tvungen till att nyttja lokaltrafiken för att komma till jobbet idag. Jag blir snabbt konfunderad, undrar varför jag skall ta tåget och om det är något fel på hans bil. Men han förklarar omgående att det är några som haft den goda smaken att slå sönder bilrutorna på våra bilar.

Hmm, okej. Det här händer inte varje dag, tänker jag förbryllat. Jag funderar inte riktigt närmare på det utan fortsätter klä på mig och skyndar mig till köket för att trycka ned lite frukost. Väl där uppe kikar jag ner på bilarna genom köksfönstret och får syn på vandaliseringen. Betraktar det en stund, men hinner inte sätta mig ned och reflektera över vad som egentligen har inträffat.

Jag tuggar i mig frukosten och plockar på mig nödvändigheterna och beger mig till tåget. Det är lite kyligt om huvudet, jag glömde min mössa i alla hast. Jag går med raska steg, jag vet inte längre hur lång tid det tar att gå ned till tåget, har inget riktmärke eller dylikt som kan förvissa mig om att jag kommer att hinna, därför pinnar jag på i mer än maklig takt för att ha marginalen på min sida.

Efter fem minuter har jag kommit halvvägs, jag tittar på klockan och inser att jag kommer att hinna med tåget, om jag bibehåller farten. Jag hör ljudet från en bil och ska precis titta bakåt när den kommer upp jämsides och lyckas köra i den enda vattenpölen inom synhåll och skvätter ner halva mig. Jag stannar upp, tänker uppgivet att detta inte händer. Jag påminner mig själv att olyckor kommer sällan ensamma, samt att Murphys lag är ofrånkomlig, likt döden.

Är detta vad man kan kalla en mindre bra start på dagen? Jag skulle definitivt behöva lite Kellog's.