Liseberg i juletid- en höjdare

Vi står i en klunga och fryser. Det stampas på stället och några huttrar friskt. Jag försöker tänka varma tankar samtidigt som jag känner kylan angriper mig, främst på mina vantlösta händer. Det går inget vidare, kylan är en alltför påstridig och överlägsen motståndare ikväll. Mitt psyke är något försvagat, dels efter gårdagens nattliga utflykt, dels för att jag fasar inför vad som komma skall.

Vi beger oss uppför rulltrapporna, de är branta, långa och de skall ta oss till huvudmålet.
Vi ska upp i tornet, lisebergstornet.

Transportsträckan går snabbt och snart har vi köpt biljetter. Vi går och ställer oss i kön, tydligen är det fler som sätter livet på spel ikväll. Jag känner hur någonting börjar gnaga inombords. Det plågar mig och gör mig ängslig. Jag tror det är en slags dödsångest som slagit rot och som när på min rädsla för höjder.

Efter minst en halvtimma får vi gå ombord. När jag tar steget in i hytten växer känslan av obehag och jag börjar tvivla på att jag gör rätt i att följa med. Det finns emellertid ingen återvändo, vi har tagit våra platser och tornet har börjat avancera uppför. Fy fan, vad högt upp vi är, och högre skall vi. Jag kan inte uppskatta hur långt det är ner till marken, (det är för övrigt därför man får höjdskräck - ögat kan inte mäta avståndet ner till marken) men byggnader ser ut som legobitar och stora åkattraktioner ser ut som modellhus.

Det är en spektakulär utsikt, odiskutabelt. Längst upp så har man en alltjämt fin uppsikt över stora delar av Göteborg. Det är kväll och staden är fylld av små ljus, i synnerhet Liseberg. Det är vackert och det skapar en gemytlig känsla, nästan även hos mig, om det inte vore för att tornet skulle avge högst misstänksamma ljud. Mina öron är på helspänn och min kropp avläser minsta oregelbundhet i rörelsen. Varje skrammel och minsta skakning får mig att stelna till. Mitt huvud börjar spela upp värsta tänkbara scenarion och jag känner hur dödsångesten tilltar och tar udden av den fina upplevelsen det faktiskt är.

Åkturen tar sin tid, vissa upplever den som kort, jag som en smärre evighet. Men hursomhelst kommer vi ner och jag kan äntligen pusta ut, slappna av och släppa mitt krampaktiga grepp om min jacka.

Vi samlas nedanför rulltrapporna och bestämmer vad vi skall göra härnäst. Det blir inga vilda diskussioner, vi vill alla ha lite mat i magen. Vi promenerad därför iväg mot parkeringen, de flesta redan frusna och oberörda efter färden upp i skyn, jag däremot känner mig en smula mer tacksam till livet och fast mark under fötterna.

Om så bara för ett par minuter.