Tisdag

Det är med ett dämpat och kantat sinneslag jag sitter här. Mitt samvete behöver en dusch, känns det som. Bli ren och få en ny början. Jag känner ingen ångest, på intet vis. Men det är ett slags huvudbry som påverkar mig negativt. I viss mån och utsträckning.

Ett par veckor har passerat, utan att jag tränat. Det har varit ett oavsiktligt och motvilligt avbrott. Ett nödvändigt ont, kanske man kan se det som. Jag har nämligen legat i sjuksängen, med diverse plågor, alla väldigt världsliga och ingalunda ovanliga. Man skall ogärna träna när man är sjuk, det är pur idioti. Man har bara en pump, det vore ofantligt oklokt att sätta den på spel.

Således har jag självmant tvingats till en lugnare tillvaro. Vilket har, med facit i hand, varit väl behövligt samt riktigt skönt. Speciellt nu i juletid. Nackdelen är förstås att jag har tuggat igenom en hel del mer än vanligt eftersom juletid är juletid, och en del av den är maten. Och när man börjat är det svårt att sluta. Jag resonerar som så att skadan redan är skedd, att fortsätta är ett logiskt händelseförlopp. Det raserar det lilla försvar min självdisciplin byggt upp.

Följaktligen sitter jag här med trött blick och svulstig mage. Mätt och belåten, förvisso, men också på god väg till att betraktad som korpulent. Nja. Det är nog hög tid att snöra på sig de nyinköpta och komfortabla löparskorna. Eller?

Det går kanske en bra film på teve, och någon måste äta upp chipsen. Ett ansvar få kan axla, är jag rätt man för det ikväll? Det får tiden avgöra, eller förnuftet, eller smaklökarna.