Jag fick berättat för mig att juldagen är en obligatorisk festdag. Det är nästintill en dödssynd att negligera festen på denna dag. Den rankas högre än nyårsafton, om det nu är en anmärkningsvärd bedrift. Det är väl högst subjektivt antar jag.
Trots att jag inte delade övrigas entusiasm och begeistring över den förestående festen, samt att jag puttrade fram på halvfart på grund av en långlivad och envis förkylning och febersymptom, så bestämde jag mig - om jag nu hade ett val - för att gå. Och nu, i ett ögonblick av rekapitulation, känner jag inte ett uns av ånger.
Det var ett mischmasch av mingel och återträffar, det bjöds på ordentliga nostalgitrippar och på framtidsplaner, drömmar och visioner. Inte skall vi heller förglömma det vanliga struntpratet, som ibland kan vara underbart och förlösande. Varje fest innehåller även sin beskärda del av sentimentala spörsmål, så även denna. Vilket under omständigheterna borde ses som mer regel än undantag.
Det fanns också en hel del väggkramare, som upplevde omvärlden som väldigt snurrig och osammanhängande, och behövde därför luta sig mot något stadigare än sina egna ben. Där fanns också en hel bunt med dansmänniskor, vissa mer begåvade än andra. Bäst borde nog vara en kille som totalt ohämmat började skaka loss fullständigt, armar och ben flög ut i vilda attacker och liknade mest ett epilepsianfall av allvarlig karaktär. Kanske var det egentligen en väl inövad dans, som härstammar från ett land långt bort, väldigt fjärran. Skämtet kanske är på mig istället, men jag håller det för en avlägsen sannolikhet.
Självklart, det är fortfarande underförstått, så utbröt ett eller flera slagsmål. Jag kommer ihåg att jag vid flera tillfällen frågade några bekanta om när det första slagsmålet skulle äga rum.
En tämligen oviktig detalj: jag spenderade inte en krona på krogen, jag lyckades lura till mig en stämpel utan kostnad, samt att jag blev bjuden på drickat under kvällen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar