Inbillningar på morgonkvisten

Jag vaknar plötsligt och känner mig underligt vaken och utvilad, vilket under omständigheterna är förvånansvärt. Jag sätter mig upp i sängen, gäspar stort och sträcker på armarna i en stor, överdriven gest.

Jag sitter kvar på sängkanten, drabbad av en mindre obeslutsamhet, skall jag resa mig upp eller lägga mig ned igen. Det är oförståeligt svårt att välja, istället beslutar jag mig för att sitta kvar en stund.

Jag böjer huvudet en aning och kikar ut genom gliporna från persiennerna och lägger märke till det numera snöklädda landskapet utanför. Det är nästan alldeles vitt och mina ögon värker litet, av ovana för ljuset. Men det är vackert, inte andlöst eller svindlande men nära nog. Trots sin brist av färgfullhet tycker jag det är enastående. Enastående i sin enhelhet.

Jag börjar, för mitt inre, se hur små tomtenissar kryper upp ur sina små hålor ur marken och hur de skuttar omkring på min tomt. De skrattar hjärtligt och slänger gnistrande konfetti över varandra och rullar stora snögubbar i snön som aldrig tar slut. Några springer planlöst runt och hivar upp snön i luften i ren extas, några andra jämför snö-änglar. Bredvid dem, lite i utkanten av tomten, står en hop renar och äter, fridfullt och egendomligt ostörda av tomenissarnas lekar. Lite varstanns och utan ett speciellt mönster ligger det också paket utspridda. Glansiga, stora och dekorativa paket, allt för att spä på julkänslan.

Min mage kurrar och innan jag rycks tillbaka till min något tråkigare verklighet ser jag att mina imaginära vänner vänder sig om och och vinkar till mig, med ett uppriktigt varmt leende på läpparna. Jag ställer mig upp på benen och slinker ograciöst in i ett par mysbyxor. Jag går mot trappan och tycker mig plötsligt få syn på något rött som flimrar förbi utanför fönstret. Jag stannar upp, för en sekund eller två, bara för att skaka av mig den absurda tanken om att det jag nyss såg kan ha varit en tomtenisse.

Jag är förmodligen inte så utvilad som jag trodde.