Ett godkänt missförstånd

Jag fläker upp tidningen och prasslar litet för mycket så att personerna bredvid kastar ett öga mot mitt håll. Tidningen heter "Lavanguardia" och är spansk, samt en dag gammal. Jag köpte den således igår, för ett uppenbart ändamål. Jag läser, vänder blad och läser. Det finns mycket jag inte begriper men jag läser det ändå. Ibland försöker jag gissa mig till och berömmer mig grundligt när jag tror jag gissat rätt.

Efter en beställning och femton minuter senare är jag emellertid klar och lägger den bakom det elastiska rutnätet på stolsryggen framför. Jag tröttnar snabbt på att titta ut i intet så jag plockar fram min bok; Forrest Gump. Som hittills är en förträfflig bok. Av föga underliga skäl är den likaså på spanska.

Det går inte vindsnabbt men jag läser nästan hela resan fram. Lägger undan den de sista 20 minuterna. Det är just då en flygvärdinna passerar med en otymplig, rektangulär metallåda på hjul och frågar oss om vi på denna raden har något skräp liggandes. Det hade vi tydligen; den svenska killen vid fönsterplatsen sträcker fram sin plastmugg och precis när den är över mig finner han det lämpligt att vinkla den så pass mycket att resterande innehåll rinner ut - rakt ner på mina byxor. Jag suckar djupt och killen klämmer fram ett besvärat "sorry". Plötsligt slås jag av en tillfredsställande insikt och börjar tänka i bilder - boken, tidningen, beställningen, allt på spanska. Det går upp för mig att han (och förmodligen hans vän bredvid) tror att jag är spansk. Jag vrider huvudet bort från dem och ler i mjugg samtidigt som jag funderar kring om jag skall svara honom på svenska men jag gör bara en lugnande gest med handen utan att yttra ett ord.

Vi landar utan några som helst konstigheter och beger oss i klump mot bagaget. Jag sätter på min mobiltelefon och blir uppringd nästan omgående av min far som står och väntar. Jag ser mig om och försäkrar mig att killarna inte är i närheten, sedan för jag telefonen till örat och svarar.