Det känns inte helt självklart, snarare främmande och lite plötsligt. Det som jag hela tiden räknat som en möjlighet känns överraskande och litet skrämmande när det genast blivit aktuellt och en omedelbar verklighet.
Skolbänk, föreläsningar och svettiga tentor. Är jag redo, mogen för uppgiften och framförallt - vill jag?
Jag ställer frågan till mig själv, smakar på orden och väntar på att ett tröstande svar skall formuleras och ta form. Men det som kommer äger ingen lugnande effekt, för jag vet inte om det är rätt val. Men jag hoppas och kanske är det tillräckligt. När allt kommer omkring vet man inte hur framtiden kommer gestalta sig och utan konkreta tecken eller signaler är det kanske en god idé att inte försjunka i alltför djupa grubblerier.
Egentligen är jag rädd att missa och förstöra andra möjligheter och alternativ. Men att leva ett liv efter "om" och "ifall att", är inte görligt i längden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar